Varje höst så "rannsakar" jag mycket i mitt liv. Det faller sig liksom naturligt för mig att göra det efter en sommar av lathet, bad, sol, god mat och alternativ träning. Jag har hittills varit en tränande person i några år (typ sen 2012), med nytt intresse i gymträning, vikter och löpning men har nu kommit in i en period där jag behöver mer variation i HUR jag tränar, men än ATT jag tränar. Efter förra årets tråkigheter med en hudsjukdom som gjorde att jag dog lite inombords ( det lät kanske värre än vad det var, men en bit av mitt glada Jag försvann ett tag och byttes ut mot en ängslig tjej) så tog det mig LÅNG tid att komma tillbaka till något slags munterhet i träning och vardagsmotion. Jag vill inte låta som att jag överdriver och spär på, men att återta min ridning gjorde att jag hamnade på "rätt spår" igen så att säga. Bryta sig loss från ett dåligt hamsterhjul, och hoppa in i något som först känns läskigt och utmanande men som sen känns så himla Rätt. Fokuseringen hamnade på rätt väg igen och jag kunde ta mig an fler delar av mitt liv och få dom på samma spår. 
 
Förut tränade jag i snitt 4/vecka och hamrade på så och mådde bra i det. Inget stress eller press på att prestera ( jag är ingen presterande person). Det svåra var att gå från att njuta av träning och gymmet, till att helt plötsligt få en dålig spiral och magkänsla när jag var där. Jag blev tvungen att titta inåt i mig själv och klura ut vad det är som jag mår bra av, och vad som jag TROR att jag mår bra av. Att träna för att få en rundare rumpa eller mer definerade ryggmuskler är inte viktigt om inte det inre mår 100 %. 
Idag vill jag få in minst 1 pass/vecka. Det spelar ingen roll vad det är jag gör på gymmet, bara ATT jag tränar. Jag var sugen på att sprinag idag, men fick tänka om då kroppen inte reagerade som jag hade tänkt mig, så jag tränade styrketräning och avslutade med burpees ( hat-kärleken till denna övning alltså haha) och stretch. Det var kul, jobbigt och givande! Det är allt sånt jag behöver i ett pass nuförtiden. Jag behöver träning i någon form för att bibehålla mitt psyke på rätt spår, men jag har fortfarande relativt lätt att falla tillbaka till en stresskänsla i kroppen om jag inte skärper mig, den balansen är något jag fokuserar på idag. Jag vill inte bli en sån som tränar i perioder. En sån som går till gymmet 6 dagar/v i 1 månad och sen tröttnar och lägger av. Jag vill få en funktionerlig vardag där jag längtar att få ta ut mig på löpbandet eller känner hur musklerna sväller under ett gympass. Jag vill inte sätta mitt eget värde i hur mycket jag tränar eller hur fort jag springer. Håll i er nu för nu kommer en väldigt osvensk mening: Jag är perfekt som jag är. Det kan finnas saker att finslipa på, och kilon som kan försvinna från den här kroppen. Tro mig, jag är fullt medveten om mina brister. Men jag är framför allt en tjej som bryr mig oändligt mycket om andra. Skrattar mer än gärna. Är inte rädd för att ta i och bli smutsig. Njuter mer av att vara i stallet än på krogen. Hittade en passion i fotografering. Men framför allt: jag älskar min kropp för att den är relativt hel. Om vi alla tog den tiden vi kollar på oss själva med kritiska ögon och satte den tiden i att göra något vettigt istället, tänk vad härligt livet skulle vara då. Det finns inte i min värld att jag inte skulle kunna byta om i samma omklädningsrum som en snyggare människa i mig. Det finns inte heller i min värld att jag inte kan ha bikini på mig på stranden. Jag åker mer än gärna och handlar mat osminkad och med allt hår i en bulle på huvudet. Jag orkar helt enkelt inte bry mig om hur min kropp kanske ser ut. Den är fabulous som ens tar mig dit jag vill att den tar mig. Jag bruka tänka ibland: Om jag förlorade ett ben imorgon pga anledningar, skulle jag bry mig ens en sekund på hur min mage ser ut eller om min dubbelhaka viker sig när jag skrattar? Svaret är nog Nej för oss alla. 
 
Dagens reflektion, eller snarare höstens. Aningens lite djupare, men ack så viktigt att ta upp! Självklart är vi alla olika med hur vi tänker och känner, men någonstans måste vi gå till oss själva och fundera ut vad man själv är värd. 

PS. Ni förstår väl att det här är mer tankar och övning, mer än att jag sitter och tror att jag är perfekt? Mer ett pepp-talk till alla oss som på ett eller fler sätt har sociala medier i våra liv. Ett liv som får många att tro att dom själva inte är värda ett skvatt. Tro inget annat än att du är värd allt på denna jord. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress