8 oktober 2018

Min älskade vän

allmänt

 
 
Jag är så lycklig i stallet att det känns läskigt. Läskigt att det ska tas ifrån mig. Läskigt att jag kan älska något så mycket att det är värt varenda nyp i armen ( hela jag ser väl ut som en morot ibland). Det är som att jag har fått tillbaka 90 % av vem jag är som person och jag funderar hårt på hur tusan jag lyckades överleva som en glad människa alla dom här åren utanför stallet och hästarna? Själva ridningen är sekundär, faktiskt. Jag har ett enormt behov av att få borra in min näsa i hästens päls och att få lämna ut hästarna i hagarna för natten. Jag skulle kunna volontärarbeta i stallet alla mina lediga dagar som jag inte jobbar! Jag funderar på att börja rida varannan tisdag också för att få in ridningen varje vecka så att jag inte tappar så mycket balans och känsla i kroppen. Igår var det 1 månad sen som jag satt på hästryggen och jag tappar känslan och alla knappar som behövs för att få harmoni med en häst. Balansen har jag gett mig fan på att få tillbaka illa kvickt så när det inte vankas hoppning så rider jag utan stigbyglar hela lektionen för att få träna upp mig själv igen! Det är läskigt eftersom det är lättare att trilla av om något händer, men det ger så mycket mer i min utveckling. 
Jag är förälskad i ridningen och allt som hör till. Att i vuxen ålder sätta igång och rida igen har varit utmanande för hjärnan ska ni veta, men det är värt alla lediga söndagar och tusenlappar i världen. Jag kommer tillbaka till jobbet på måndagen efter som en något härligare person och räknar ner dagarna tills jag får sitta på hästryggen igen, 14 dagar senare. 
Jessica Högberg

men wow, kanske inte så konstigt att det börjar användas som terapi

Svar: Nej verkligen! Om man inte är livrädd för hästar så finns det någon magisk kemi när man kan få en häst att göra som man tänkt sig eller när man har hela hästens ansikte i ens händer när man masserar öronen :) Det är fantastiska djur!
Camilla Norman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress