Camilla Norman

Trip by memory lane: Gymnasieperioden 2.0
 
 
 
 
Ni vet när man ligger sjuk och är ensam i några dagar? Det finns ju inte direkt oändligheter med vad man kan hitta på för att fördriva dagen och när man har scrollat igenom både FB ( som förövrigt faktiskt inte känns särskilt kul just nu, bara jag som tycker det?), Instagram 500 gånger och Youtube på alla filmer man vill se. 
Då pluggade jag in mitt externa minne där jag har en skatt av bilder från typ 2007 och fram tills idag! 
Om det har hänt saker på den här tjejen sen 2007? Oh ja. 
Jag vet att vid den här tiden så började jag 1) få ett socialt liv 2) Jag hade gått ner i vikt ( jag växte till mig helt enkelt och motionerade lite mer) och började på det viset hitta kläder som faktiskt PASSADE och 3) Jag började hitta musiken. Rockmusiken blev en grej för mig och jag insåg mer och mer hur härligt det var med ett riktigt bra elgitarr-riff och hur bra texterna var. En ny värld öppnades för mig! Jag var och touchade på det där med hårdrock som är mer "bröl och skrik" men det var inte min grej, jag älskade, och älskar än idag, en bra gjord låt med mycket elgitarr, en härlig röst och en text som säger någonting. 
Det KAN var så att översta bilden är lite utklädd, för det var faktiskt maskerad vi skulle på och jag hittade inte på något mer än att slänga på mig enorma röda lösögonfransar, nätstrumpor och sen vet jag att jag slängde på mig lite mer när vi åkte iväg till gymnasiefesten. Så riktigt så där var inte riktigt det som jag ville gå med vardagligen. Men en sak som jag ändå gillar så här i efterhand är att jag faktiskt körde på någon slags "stil" ändå. Idag känns det mer som basic och träningskläder haha Här var det väldigt ofta randiga toppar, jag gick ALLTID med en sjal ( favoriten var den här pashmina-inspirerade sjalen som jag använde så gott som alla dagar i skolan. Jag gick nästan alltid med någon kjol eller svarta jeans med nitbälte och ibland såna där "coola" avklippta svart/vit-randiga vantar. Mest för att jag frös, men också för att jag kände mig häftig haha
Erkänn att jag var modig förresten med håret! Jag lät det klippas av i 2:an och sen lekte jag med färger med allt från brunt, rött och nästan svart. Men jag älskade det där korta håret ( som den röda på bild nr 3) och där fick jag chansen att känna mig lite annorlunda ett tag. 
Gymnasietiden ser jag bara bakåt med ett leende på läpparna. Visst var det otroligt jobbigt med själva skolan och allt som tillhör, men jag såg till att läsa ämnen jag faktiskt var bra på och intresserad av. Men jag är så oerhört tacksam över dom 3 åren med mina nyfunna vänner som jag fick. Utan dom här åren hade jag aldrig träffat en av mina närmsta vänner Lina och gud vet om jag och min älskade Hawal hade fortsatt att hänga och utvecklas till det vi har idag.
Jag fick chansen att lära känna en massa nya människor, utvecklas som person och testa gränserna på mitt eget vis. När jag tröttnade på tjejigt tjafs så rymde jag till en teknik/data-klass där det enbart var killar som jag gärna hängde med, eller när jag hade håltimme medans mina tjejkompisar hade lektion eftersom vi inte hade samma schema. Men dom var enkla att hänga med och jag var välkommen dit. 
Jag skötte mig i skolan. Skolkade aldrig ( kanske 1 gång från gymnastiken när det vankades hemskheter som ren gymnastik som bom, kullerbyttor och sånt där läskigt), skötte mina läxor och gjorde mina prov. Jag var ingen MVG ( A)-student men jag gjorde det som jag kunde prestera. Jag gick programmet Samhäll/språk och läste alltså italienska, latin, spanska, franska och självklart engelska/svenska och så kunde jag plocka in kurser som var "vettiga" som marknadsföring, data och rättskunskap. Vi kan väl alla förstå vad jag var bättre på? Språket och alla kurser som var rörliga som dans, bild och faktiskt gymnastik även fast det inte var min grej. Tjurskalligheten i mig såg till att klara mig. Matten var värst av allt och naturkunskap har jag för mig att jag hade svårt med. Min mattelärare ( som jag förövrigt saknar än idag) bad till och med mig att välja engelska C istället för Matte C som man då kunde välja emellan haha " Vi ska väl inte behöva gå igenom 1 år till med det här, eller hur Norman?" var det hade sa till mig. Jag kunde inte mer än hålla med. 
Men det jag alltid mest kommer bära med mig är mina vänner och hur kul vi hade det i skolan. Vi firade varandras födelsedagar med ENORMA fikor där alla fick komma och äta om dom ville. Vi hjälpte varandra med läxorna och vi lyssnade oändligt mycket på musik. Jag hade alltid svårt att gå hem från en dag i skolan av den här anledningen, det var helt eneklt lite för härligt att hänga med mina vänner. Nämde jag att det var här jag utvecklade ett socialt liv? haha Från att ha gått från 2 vänner i högstadiet ( 2 nära vänner alltså) till att helt plötsligt aldrig behöva vara riktigt ensam. Jag lärde känna personerna som höll i kafffeterian ( också några som jag älskar att prata med än idag). Jag insåg att det kan vara roligt att hänga med killar ( på ett vänskapligt plan, jag har alltid varit rädd om mitt hjärta), dom var ju så himla okomplicerade. Det var en härlig stämning helt enkelt. Eller så var det jag och bubbla till värld, som vanligt. Jag har alltid haft det lätt att vara i min egna lilla värld! Men jag gjorde skolan efter mina egna förutsättningar. Byggde mitt schema på det som jag var stark på och klarade på det viset att göra det som var min svagheter bättre. Något jag önskar att alla kunde få göra. Jag var stark nog i mig själv att förstå vadjag ville och inte ville göra. Jag söp mig inte redlös på festerna och låg inte med killarna för att få uppmärksamhet. Jag gjorde saker på mina premisser och det är jag extremt stolt över att mitt 17-åriga jag faktiskt kunde ta dom besluten, det som var bäst för mig själv.
 
Jag avslutade min skola med att må bra och trivas. Själva att läsa kurser har aldrig varit min drivkraft utan jag vill åt hela känslan, jag tror att det är därför som jag aldrig har gått tillbaka till skolbänken igen. Jag hade helt enkelt för bra i gymnasiet och vill inte förstöra den bilden av skolan. Jag är nyfiken på att börja läsa språk igen eftersom jag reser en del och vill utforska den delen av mig igen. Men det har också tagit mig 10 år snart att komma till den känslan. Skolan är inte för alla helt enkelt, men man kan göra det bästa av saken, om man vill.
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress