As time goes by

 
 
En tid när man trodde att man hade allvarliga problem. Men nu i efterhand var det mest frågor i huvudet som var ganska meningslösa. En tid när man skulle försöka hitta sig själv mer och man började bli vuxen. Gå på fester, träffa nytt folk, inse mina begränsningar med alkohol ( jag har aldrig varit en sån som bojkottat alkohol, men var jag samtidigt inte sugen på att dricka så kunde jag hålla mig till min Kivik cider och stå för det när någon pikade mig för det). Jag kan sakna den oskuldsfulla tiden som var där och då! När man var 16 år och problemet för dagen var att plugga in 30 italienska glosor och översätta en spansk text. 
Jag har hamnat i ett One Tree Hill-träsk och känner på en gång när jag ser det där att jag kommer tillbaka till gymnasiet och alla dess "problem" som var. Vem dejtade vem, någon vän träffade någon som kanske inte var bra för den, vi hängde otroligt mycket tillsammans vi vänner, planerade roliga fester, pratade om killar som om det inte fanns någon morgondag och köpte kaffe med delicatoboll i kaffeterian på skolan och pratade med allt och alla. Min lilla "klick" med närmsta vänner var varken dom som ansågs som nördar, men vi var nog inte dom populära heller. Men vi pratade med alla och ingen fick känna sig utanför. Från att ha gått i högstadiet där jag hade mina 2 närmsta vänner, till att sen ha en massa vänner var en konstig, men rolig tid. Min gymnasietid var kanske kämpig med själva skolan ( ni ska bara veta hur mycket jag och min mattelärare försökte få mig att fatta matte), men jag hade så pass kul i skolan att jag inte hade brottom hem, och då älskade jag mitt hem. 
 
Jag är glad över att vara "vuxen" ( när blir man vuxen egentligen?) och att vara i min plats i livet just nu. Ibland glömmer jag bort att jag är ung fortfarande för att vara 27 år i en liten stad, utan ett fast förhållande, hus och barn tror jag kan anses lite.. udda. 90 % av dom jag umgås med är i ett stabilt förhållande och har man inte fått sitt 5:e barn redan så är man inne på sitt första. När jag får mina stunder av panik över att faktiskt inte ens vara i närheten av barn och hus så måste jag komma ihåg: Jag är bara 27. Jag vet att jag fick en fixidé när jag var 19 att jag var sist ut med att ha flyttat hemifrån och fick en inre panik över det, men idag så kan jag inte förstå var den känslan kom ifrån för jag var den första i vårt gäng som flyttade och jag var ju bara ett barn.
 
Det är många saker jag har lärt mig om mig själv den senaste tiden. Saker som har gjort mig till den jag är och vilka prioriteringar jag har. Att ingenting behöver vara antingen eller. Jag behöver inte hata att festa, men det är samtidigt ingenting som jag älskar att göra. Alkohol kan vara en stämningshöjare när det är rätt kväll, men förödande om det är fel. Jag älskar att träffa folk, men behöver min tid i ensamhet för att ladda mina batterier och allt det här är okej! Jag kan önska att jag vore lite mer intresserad av vissa saker, att jag vore lite mer öppen för annat än vad jag är idag. Men Rom byggdes inte på en dag, som kan säga ibland.
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0