En gång en hästtjej, alltid en hästtjej.

 
Jag fastnade framför datorn igår med hästprogram i flera timmar. Först blev det dokumentären om All In ( Allan)- Den bevingade hästen. Den otroligt svåra men fantastiska häst som Peder Fredriksson rider på just nu. 
Sen blev det repriser av serien Ryttareliten som gick för några år sen. Den är speciell den serien för dom följer 3 olika familjer och deras sätt att tävla och tänka på. Nu när jag kan se hästvärlden lite från ett annat perspektiv så kan jag se hur otroligt lätt det är att döma dom här människorna utefter deras fina hästar, rika familjer och underbara gårdar. Men jag ser allt slit också. Det lär vara allt annat än en räkmacka att ha tävlingshästar! 
Men något såna här program gör med mig så är det en sak: Jag blir häst-galen. Jag vill just nu bara ta mig till stallet och snusa på en häst. Lägga ansiktet i hårremmen och mocka bajs. Jag drömde om hästar nästan hela natten idag så gissa vem som vaknade upp med ont i magen över hur krångligt det känns att faktiskt få rida igen? 
Det finns en ridgrupp på vår lokala ridskola (SORF) på söndagar som är en "sätt-igång-grupp" där människorna som rider har ridit tidigare i livet eller har haft ett uppehåll. Man är inte duktig, men man är ingen nybörjare. Signalerna sitter kvar i kroppen, men man ska bara kunna plocka fram dom igen. Men den här gruppen är på söndagar.
Jag jobbar varannan söndag. Alltså har jag 2 chanser per månad att rida. Sen eftersom att jag inte har förtur in i gruppen eftersom jag bara kan ha klippkort och ej en riktig plats så får jag rida i mån om plats. Chanserna för mig att kunna rida 1 gång / månad är minimal och där lägger jag mig helt enkelt. Jag ger upp om chansen att kunna få kontinuiteten som krävs för att bygga upp mitt självfötroende i sadeln igen. Det är lite som att börja träna på gymmet eller börja springa: Kommer du bara dit 1 gång/månaden så kommer du tillslut att tröttna och inte vilja ta dig iväg. Det behöver bli en vana för att man ska göra det. Att inte ha en utsatt tid i veckan för ridning dödar min lust att vilja ta tag i det trots att hästar just nu förmodligen är det som jag behöver. Jag har försökt i några år tidigare att kunna rida, och under 1 år så fick jag möjligheten till det 3 av 4 veckor av månaden. Ingen gymträning, pw-runda eller löpträning kommer komma i närheten av känslan av att sitta på en häst och känna hur man blir ett team ihop. Det är mäktigt! 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0